"Vem ska trösta knyttet"

Hur hanterar man ensamhet? Just nu gnager den känslan i hela mig. Det spelar ingen roll hur många jag umgås med eller hur mycket jag undviker att vara ensam. Känslan finns alltid där. Alla har någon, bästa vän eller pojkvän, någon som bryr sig och säger hur mycket de betyder för dem. Jag har väl också det, men de är inte där jag är.. Och det är nu, denna tid på året, som känslan kommer över mig. Det är likadant varje år. Med hösten kommer känslan av övergivenhet och drömmar om att träffa någon, han med stort H. Jag som trodde jag var en nöjd och glad och hade allt jag behöver.

Jag är så glad för alla mina vänner som har hittat sin största kärlek, men jag kan inte hjälpa det faktum att jag alltid tänker: men jag då? när är det min tur? Jag är inte desperat, jag vill inte verka desperat. Men jag måste släppa på mina känslor och inte hålla dem kontrollerade. För när jag gör det blir min kropp totalt förstörd. Jag vet inte om det här är det bästa stället att öppna sig på, men jag kan inte prata om det så då är det väl bättre att ni som läser min blogg får reda på det här istället. För mitt liv är inte perfekt, kommer kanske aldrig att bli det, men det ska bli bättre!